onsdag, november 30, 2005

Jan Guillou bashar folkpartiet

Jan Guillous kolumn i dagens Aftonbladet behandlar på ett tydligt sätt de oroväckande främlingsfientliga strömningarna i folkpartiet. Guillou poängterar den skrämmande förändring folkpartiet uppvisat från 1991 då Bengt Westerberg satte ner foten mot ny demokrati via Lars Leijonborgs vilja att föra en dialog med Pia Kjersgaard till dagens hårdare tag mot "hedersmord", barnäktenskap och könsstympning. Denna förändring, menar Guillou - och jag håller med till fullo - väcker gnagande frågor. Hur kunde det ske? Hur kan denna skrämmande utveckling förklaras? Guillou skriver:

Till största delen tror jag förklaringen måste sökas i liberalernas totala och villkorslösa uppslutning bakom den nuvarande amerikanska administrationens "krig mot terrorismen". Allt vad USA gör är rätt och därför bör Sverige sända trupper till Irak för att stödja den amerikanska ockupationen och på hemmaplan delta i krigsansträngningarna genom att låta Säpo jaga muslimska barn.

Det är en viktig poäng Guillou gör här. Europeisk liberalism har tidigare varit centrerad kring ideologi där klassiska socialliberala värderingar lyft fram mänskliga rättigheter. Under de senaste åren har dock liberalerna börja röra sig mer åt väster (eller åt höger, om man så vill). Ideologisk liberalism går mot marknadscentrerad nyliberalism. Värderingarna kommer på köpet. Vad som är upprörande är att borgerligheten inte tar tag i sin egna problem. Var har ideologerna inom folkpartiet tagit vägen? Är alliansen så blind i sin makthunger att de inte märker de blinkande varningsljusen? Jag låter Jan Guillou avsluta med sin slutsats.

Att folkpartisterna därutöver fiskar en och annan rasiströst i det kommande valet kan de ju inte uppfatta som en nackdel. Dessa liberaler tycks ju verkligen tro så mycket på sin svart-vita världsbild att de är beredda att gå i krig för den. Därför har folkpartiet blivit främlingsfientligt i all sin renhetssträvan.

Läs även jinge.

tisdag, november 29, 2005

Dubbelt förtryck, dubbel skam

Idag presenterade säpo sin rapport om hatbrott, och det visar sig att hatbrott mot homosexuella ökar mest. Denna tragiska, om inte helt förvånande nyhet, kretsade Aktuellts 21-sändning kring ikväll. Under det gångna året har 146 hatbrott mot homosexuella anmälts. Liksom säpochefen Klas Bergenstrand lutar jag åt bedömningen att ökningen snarare beror på fler anmälningar än fler brott. Detta gör inte statistiken mindre upprörande.

Framförallt är det hatbrott mot lesbiska kvinnor som ökat. Enligt en undersökning genomförd av RFSL hade 20% av Sveriges lesbiska kvinnor blivit utsatta för hatbrott år 1996. År 2004 hade siffran stigit till 52 %. Ofta är förövaren känd för kvinnan, till skillnad från homosexuella män där förövaren i regel är okänd. Detta ger tydliga och relevanta perspektiv på när två förtryck - kvinnohat och homofobi - samverkar.

När det gäller våld mot kvinnor är det uppenbart att det personliga är högst politiskt. Mäns våld mot kvinnor utförs av personer som har en relation till offret - makar, fäder, bröder, vänner. Mäns våld mot män sker i offentliga rum medan våld och trakasserier mot kvinnor sker i hemmen, på arbetsplatsen, i föreläsningssalen och på stammisfiket. Kvinnors utrymme beskärs. Är du dessutom homosexuell begränsas ditt livsutrymme ytterligare.

Enligt Anneli Svensson RFSL:s brottsofferjour blandas chocken efter att ha blivit utsatt för ett brott med samhällets pådyvlade skam över den egna homosexualiteten. Detta leder till en minskad benägenhet att anmäla brott. I likhet med chocken efter att ha blivit utsatt för sexualbrott styrs offret av samhällets moraliserande över den kvinnliga sexualiteten. Om den kvinnliga sexualiteten är lesbisk blir domen hårdare och skammen dubbel.

Jag disciplinerar dagligen min kropp geografiskt efter tiden på året och dygnet. Telefonräkningarna blir dyra när jag och mina tjejkompisar pratar med varandra varje sen kväll på väg hem från tunnelbanan. Färgsprayen bränner i fickan. Käkarna är spända som fiolsträngar.

En gång om året intensifieras rädslan ytterligare. Pride-festivalen äger rum när sommaren är som hetast och de anmälda överfallsvåldtäkterna som flest. Om jag lämnar området ihop med mina vänner avtar euforin och samhörigheten långsamt och ersätts med ett lugn. Går jag ensam blir känslosvängningarna ytterst markanta. Programmet åker fort ner i väskan. Armbandet - det självklara, den tillfälliga normen, förutsättningen - bränner som eld mot min hud. Varje person jag möter, varenda steg jag hör bakom mig är ett dubbelt hot. De kan tillhöra en kvinnohatare och/eller en homofob. Och jag är varken man eller hetero. Inbillade förhörsprotokkoll flimrar förbi i mitt huvud. Nej, jag har inte kort kjol, inga höga klackar, inte särskilt mycket smink. Men jag är berusad, med en regnbågsflagga, med smaken av Henne kvar i min mun som jag föreställer mig att alla kan vädra. Den rosa triangeln känns fastbränd på mitt bröst. På mina bröst. Som tycks göra den så oändligt mer synlig.

torsdag, november 17, 2005

Socialistiskt forum

Missa inte Socialistiskt forum på ABF Stockholm i helgen. I år är temat Hotet från höger - och vänsterns svar. Tipsar särskilt om den briljanta feministiska singer-songwritern Maud Lindström som spelar på lördagkvällen på Café Cirkeln. Nu rockar vi röven av högern!

tisdag, november 15, 2005

”Hizbollah är en nationell befrielserörelse”

Måste tipsa om Jan Samuelssons debattartikel i dagens Aftonladet.
Eftersom jag står med tandborsten i handen och ena foten i bingen länkar jag samt klipper och klistrar lite.

För en tid sen råkade jag se på ett arabiskt tv-program där både muslimer och kristna fick komma till tals med sina synpunkter i olika frågor. Tonen var lågmäld och vänskaplig mellan parterna. Hela programmet ingav förtroende. Kanske var det en kristen missionskanal? Det visade sig att kanalen i fråga var al Manar, som drivs av den shia­muslimska organisationen Hizbollah. Enligt Bushregimen är Hizbollah en terroristorganisation som borde försvinna från jordens yta. Det är också den bild man vanligen får i svenska medier.
Jag frågade en libanesisk forskare från universitetet i Beiruth, som nyligen gästföreläste vid Svenska Afghanistankommitténs konferens i Stockholm, vad han ansåg om Hizbollah. ”Hizbollah är en nationell befrielserörelse”, sa han kort och gott.
Lever vi på samma planet? Finns det någonting vi har gemensamt?

måndag, november 14, 2005

"Godmorgon alla barn"

Jag måste bara hylla Jens Jonssons Godmorgon alla barn (gamla avsnitt finns på svt:s hemsida) som för andra veckan i rad fullkomligt sprutar ur sig minnesskyddade kommentarer som "kan vi inte lägga kvinnofrågan på hyllan den här veckan?" och "feminist kan man ju bli när man blir vuxen och får vuxenproblem". Karin (Kajsa Angleflod), seriens tolvåriga hjältinna, är det sundaste som visats på tv på år och dag. För att inte tala om den ljuvligt bittra Gun (Lotta Tejle). Tillsammans med, för att nämna ett par exempel, Lukas Moodyssons Fucking Åmål och Terry Zwigoffs Ghost World sällar sig härmed Godmorgon alla barn till kategorin Kulturproduktioner Som Borde Skapats När Jag Var Fjortis. Det hade gjort tonnislivet något mer uthärdligt. Fett med cred.

onsdag, november 09, 2005

Blå tåget

Du vet redan tillräckligt. Det gör jag också. Det är inte kunskap vi saknar. Vad som fattas oss är modet att inse vad vi vet och dra slutsatserna.

Så inleder Sven Lindqvist Utrota varenda jävel , en inre och yttre reseskildring med kolonialismens mörka hjärta som mål. Hans ord gör sig smärtsamt påminda när jag sitter framför tv-nyheterna i min trygga soffa, i min trygga vita lägenhet, i min trygga vita kropp.

I samband med kravallerna i Frankrikes förorter tillåter nu den franska regeringen att en undantagslag från 1955, mitt under Algerietkriget, aktiveras. Lagen utökar rättstatens befogenheter på det mest absurda vis, bland annat tillåts polisen godtyckligt avbryta politiska möten och ger myndigheter rätt att kontrollera media. Premiärminister de Villepin talar om en samhällskris, men det är symptomen som avses, inte problemen. Premiärminister de Villepin menar att första prioritet är att få stopp på oroligheterna, men det är bränderna som når hans vardagsrum via media som avses, inte de osynliga men ytterst verkliga bränder som härjat och slukat i Frankrikes förorter, på arbetsplatser, i skolor, i trångbodda bostäder och i människors inre under decennier.

Blå tåget skenar genom Europa. Vi uppmanas att bli skrämda av medias propaganda som håller oss uppdaterade men på inbillat tryggt avstånd från kolonialismens slagfält, istället för att uppmärksamma hur vi reagerar när en svart man sätter sig bredvid oss på tunnelbanan, eller inte reagerar över att merparten av de städare och biljettkontrollanter vi möter under samma resa bär en namnskylt med ett namn som inte anses svenskt. Det är inte bara Frankrike som brinner. Hela Europa står i lågor. Och världen blundar. Det är inte kunskap vi saknar. Vad som fattas oss är modet att inse vad vi vet och dra slutsatserna.

söndag, november 06, 2005

Tempo

Mellan den 9 och 13 november äger Tempo dokumentärfilmfestival rum på Zita. I år ligger fokus bland annat på Latinamerikas politiska situation och 60-talets vänsterrörelse. En snabb titt i programmet får munnen att vattnas (följ länken ovan and knock yourself out)! Särskilt sugen är jag på Erwann Briands The Women of Mount Ararat tätt följd av Herzog-rullarna.