torsdag, juni 09, 2005

Könskriget - debatten som försvann

Så har turen kommit till mig att kommentera Evin Rubars dokumentärduo Könskriget. Anledningen till att jag inte gjort det förut är dels för att dokumentärerna i sig samt debatten som omedelbart följde, gjort mig helt utmattad. Dels för att det var ganska självklart från den inledande dokumentärens första spekulativa minuter att allt som kunde sägas om ROKS i allmänhet och fallet Bellas vänner i synnerhet inte var sagt. Jag vill börja med att explicit förklara två ståndpunkter jag har:
För det första - Evin Rubars så kallade journalistik är spekulativ, vinklad, oetisk smörja som påminner om propaganda eller barnsagor. Hade hennes filmer gjorts inom ramarna för en journalist- eller filmutbildning hade hon inte blivit godkänd.
För det andra - jag sympatiserar inte helt med ROKS feminism, men kvinnojourerna räddar liv. Liv som uppenbarligen anses så oväsentliga att ingen hjälp finns att få någon annanstans en hos en ideell organisation. Vilket osökt leder oss in på det som totalt glömts bort bland defensiv och okunnig antifeminism.

Det intressanta med hela könskrigsdebatten är inte vad som sagts utan vilka diskussioner som inte lyfts. Det som verkligen är relevant att diskutera är varför en så stor del av våldsbrottsoffer i detta land blir tvungna att söka skydd hos en helt ideell organisation? I en tid av arbetslöshet och en förtvinande offentlig sektor där kvinnolönerna fortfarande är en ynklig skugga av manslönerna hänvisas alltså en stor del av Sveriges befolkning att söka hjälp hos en ideell organisation. Hur kommer det sig att en så stor del av den kvinnliga befolkningens psykiska och fysiska hälsa bedöms som så oväsentlig att skydd och vård över huvud taget inte existerar inom rättsväsendet eller den offentliga sektorn?

När dessutom krav börjar ställas på att de statliga bidragen till ROKS ska dras in blir det ännu tydligare vilkas hälsa som anses viktig och vilkas som anses oviktig. Sverige är ett land som fatalt misslyckats med att skydda kvinnor (och män) mot mäns våld. Den farligaste platsen för en kvinna att vistas på är fortfarande hemmet. Den farligaste platsen för en man att vistas på är det offentliga rummet. I båda fall utgörs hotet av män. Mäns våld kostar. Det kostar skattepengar, men också hälsa, frihet, självständighet, trygghet, blod, svett och tårar. Det är numer (efter Liza Marklunds romaner Gömda och Asyl) allmänt känd att en svensk kvinna blivit tvungen att söka asyl i USA, då Sverige inte kunnat skydda henne och hennes barn mot en mans förföljelser och övergrepp. Likväl beskrivs ROKS som ”extremfeminister” och hotas av nedskärningar. Det är pinsamt, okunnigt och - tyvärr - livsfarligt.

6 Comments:

Anonymous Anonym said...

Usch såna kärringar! Tantslem när det kommer till kritan? Nån som känner igen?
http://www.2and2.net/Uploads/Images/NOT-MOST-WANTED.jpg

09 juni, 2005 16:00  
Anonymous Anonym said...

Jag tycker det är så himla tråkigt när allting ska vinklas som "på våran sida" eller "på deras sida". Journalister, om dom gör ett bra jobb, ska ta fram saker som vi (vanliga medborgare) inte känner till men som är viktiga att veta.

Det kan inte vara Evin Rubars fel om idiotiska politiker vill spara in på hjälp till misshandlade kvinnor. Hon gjorde ett reportage som ville ifrågasätta vissa viktiga saker. Hon ville t.ex. ifrågasätta om inte ledningen för ROKS fastnat i en sorts sektmentalitet där man utvecklar paranoida föreställningar om "världen utanför", och att detta kanske fått negativa effekter på hjälpen till kvinnorna som är ROKS främsta uppgift.
Hur är det t.ex. med de hundratals offren för mystiska satanistiska grupper som har enormt stort inflytande i samhället? Är inte detta just en sån paranoid konspirationsteori?

Vore det inte bra om den sortens verksamhet som kvinnojourerna har hand om sköttes av profesionella utbildade människor med fast anställning? Varför låter man olika frivilligorganisationer sköta så viktiga saker? Detta borde debatten handla om istället. Bland annat. Tycker jag.

09 juni, 2005 16:18  
Anonymous Anonym said...

Håller med om att dokumentärerna inte kan kallas objektivt hållna. "Dokumentärer" i tradition av Janne Josefsson och Michael Moore är sällan det. De kan vara uderhållande eller upprörande men deras anspråk på att beskriva sanningen bör förkastas. Dock är det intressant att när de bekräftar folks åsikter är de "avslöjande" annars "manipulativa". Jag skulle gissa att 99% av alla journalister vinklar sin text i olika grad.

Den viktiga frågan är naturligtvis hur man skall lösa problemet inte att skapa olika typer av ideologier eller fanatismer kring problemet i sig. Feminismen som ideologi erbjuder som jag förstått det endast en (torftig) förklaring till problemet men ingen lösning.

Man kan ju konstatera att den styrande makten som även är de som anammat begreppet feminism är de som är ansvariga för hur det ser ut idag. Istället för att lösa problem har man ägnat tid och resurser på forskning och utredningar. Detta är underligt med tanke på att de flesta som kallar sig feminister verkar sympatisera med vänstern.

09 juni, 2005 16:54  
Anonymous Jonas N said...

Mia, på din första punkt har du faktiskt fel, ordentligt fel. Som någon ovan redan kommenterat är det inte Rubars uppgift att producera stryka alla inblandade medhårs (som så ofta görs i flata TV reportage). Det var ett antal ganska vidriga saker hon tog upp, hon skall ha heder av att hon lät dessa slippa undan med någon slätstruken plattityd. Det här heller inte hennes plikt att lyfta fram vad alla andra tycker är viktigt.

På din andra punkt har du rätt. Och det ligger mycket i att det är bedrövligt att sådan brottslighet inte kan/vill/förmås/prioriteras/bekostas att stävja genom de sedvanliga rättsvårdande myndigheterna.

Jag vill nyansera ditt påstående, det är kvinnojourernas arbete som är nyttigt och viktigt och ofta ideellt. ROKS arbete är inte ideellt, och det är tvivelaktigt om det gör nån nytta också.

Och det är varken ROKS eller genusforskningen eller ens kvinnojourerna som kommer och kan (och skall) skydda kvinnor som tull slut tvingas söka skydd i USA. Det är där staten har svikit som mest. Din slutkläm blir därför en salig ihopblandning av olika ansvar och orsaker och allmänt oönskvärda företeelser.

Men det är en annan debatt!

19 juni, 2005 15:58  
Blogger Pernilla Karlsson said...

Bra artikel! Håller med till fullo!

21 juli, 2005 13:20  
Anonymous Anonym said...

Jag tror att kvinnoföreningen gör ett bra jobb. De gör allt vad de kan.

Det är själva staten, domstolen och andra människor som svikit kvinnorna

Kvinnorna kan inte kämpa när vissa idioter kallar de för psykopater som inte kan någonting

När folket kommer med dumma frågor: Varför lämnar du inte honom?

Det är samma sak att fråga en aväpnad människa soms tår framför en soldat som har en pistol: Hej,men varför ger du dig inte på den beväpnade soldaten.

Han kan ju bara ta ditt liv och inget annat..haha... komigen, lämna nu...

15 november, 2005 04:42  

Skicka en kommentar

<< Home