söndag, april 24, 2005

Årets 1a maj-happening!

Ursäkta strulet. Jag gör ett nytt försök.

Snart är det dags för 1a maj! Årets happening är utan tvekan allsången på ABF Stockholm med Dan Berglund i spetsen. Det kostar 50 spänn och drar igång 17.30 på Cirkeln. Nostalgi på hög nivå. Var där eller var torg!!!

onsdag, april 20, 2005

När man är "lite för feministisk" i Försvaret...

I tisdagens DN skriver Ewa Stenberg om Försvarsmaktens (med Cecilia Righammars ord) ”tillåtande tradition” när det gäller sexuella trakasserier. Kapten Krister Fahlstedt kallar den sexistiska kulturen för ”kåranda” och ”något som sitter i väggarna”. Visst finns det en sexistisk, rasisitisk och homofob kultur inom Försvarsmakten, men att kalla den ”tillåtande” är allt för milt. Det handlar till syvende och sist om makt. Vem som tjänar på denna kultur och vem som förlorar. Vem som anses viktig och vem som anses överflödig – eller rent av oönskad.

Under mina år i Försvarsmakten blev det väldigt tydligt vilka som slog näven i bordet. Ett fåtal var vita, heterosexuella män som visste innebörden av ordet solidaritet. De allra flesta var just blattar, brudar och homosexuella. Troligen inte för att solidaritet är mer utbrett inom vissa lokaliserbara grupper (även om man börjar undra ibland…) utan för att dessa personer måste slåss för att överleva inom Försvarsmakten. Om befälet kallar bassarna för ”blatteluder” har Emir och Anna redan stigmatiserats, fördömts och förtryckts genom kulturen som ”tillåter” detta. Men Kalle vet att han har allt att vinna på att hålla käften. Och vem tror ni denna kultur gynnar när det gäller officersutbildning, befordran, whatever – Emir, Anna eller Kalle?

När jag studerade vid Karlberg ställdes vår ”obligatoriska” undervisning i sexuella trakasserier in (som för övrigt skulle bestått av två hela föreläsningar. Wow! Radikalt!) på grund av ekonomiska skäl. Då hade man dessutom fortfarande obligatorisk gudstjänst en gång i veckan. Tillåt mig påpeka att detta utspelade sig år 2001 i ett land med religionsfrihet, utan statskyrka inom en försvarsmakt som uttryckligen påstår sig välkomna värnpliktiga och kadetter med ”annan etnicitet än traditionellt svensk”. Yeah right. Att vi blivande svenska officerare vars ena huvuduppgift är att stötta lokalbefolkningar i oroliga zoner världen över kanske skulle behöva undervisning och inblick i andra religionsuppfattningar och/eller kulturer än den lutheranska/svenska var det ingen som hade tänkt på. Vi var två kadetter som protesterade mot den obligatoriska gudstjänsten. Jag upprepar två kadetter, av 200. Det blev – för att göra en lång och löjligt ful historia kort – ett satans liv. Men vi fick igenom vår protest och gudstjänsten blev frivillig. En enda officer på skolan stöttade oss. Lärarkårens enda kvinna.

I dagens DN svarar rikslottachefen Elisabeth Falkemo Ewa Stenberg med att kräva en anmälningsplikt vid sexuella trakasserier. Det låter som en god idé. Men det krävs mycket mer än så. Försvarsmaktens måste förändras i grunden. Rekryteringen, den så kallade ”allmäna värnplikten” (just det, ”alla män”) och antagningssystemet till officersutbildningen är några exempel. Att man som kadett fortfarande är helt rättslös (man är varken värnpliktig eller anställd officer, det vill säga man kan varken få stöd från Värnpliktsrådet eller Officersförbundet) är rent ut sagt vidrigt. Att kadetter kan avskiljas och förvägras examen av rent subjektiva skäl där en överordnads version kan vara helt avgörande (om man till exempel som undertecknad anses ”företagsfientlig” och ”lite för feministisk”…) hör inte hemma i en nutida demokrati. Det faktum att de senast anställda, det vill säga de yngsta får gå från samtliga förband som nu ska läggas ner, vilket innebär att man i stort sett gör sig av med alla kvinnor, får rent reaktionära konsekvenser.

Det handlar inte bara om en ”tillåtande kultur”. Att införa en anmälningsplikt kan bli en resurs, men det är ingen lösning. Det handlar om ett system som måste förändras radikalt . Det handlar om makt, vem som anses viktig, och vem som anses oviktig.