måndag, februari 28, 2005

Beijing - ras och alienation

Jag kan inte beskriva Kina för er. Det är en plats jag rent praktiskt besökt. Jag har kvitton på flygbiljetter, hotellvistelse och en stämpel i passet att bevisa detta. Min reseskildring skulle dock skapa en beskrivning av intryck, en bråkdel av det jag upplevt, atomer av vad som sker och existerar och min version av detta. Vissa skulle kanske säga att jag skulle skapa en diskurs, eller bidra till en diskurs om Beijing och Kina som bygger på rasism, imperialism och västerländsk makt att definiera de andra. Jag är varken intresserad av att leka antropolog eller nysta in mig i fina begrepp. Därför tänker jag försöka berätta om min resa till Beijing ur ett annat perspektiv. Den mest intressanta resa jag gjorde under julen 2004 var nämligen inte av geografisk karaktär. Det var den som skedde i mitt inre. Det beteende jag anammade under min vistelse i Beijing, vem jag blev och vilka positioner jag intog. Det här är inte ett resereportage om Beijing, det här är ett resereportage om mig.

Första gången jag såg Sofia Coppolas Lost in Translation blev jag berörd - och upprörd. Jag tyckte att det var en väl berättad historia som beskrev alienation, ensamhet och en ung kvinna och en medelålders mans trevande efter närhet och förståelse. Samtidigt tyckte jag att den var snudd på rasisitisk med sina stereotypa japaner, fotograferande, karaokesjungande, överdrivet artiga och med ständiga svårigheter att skilja på bokstäverna ”l” och ”r”. Andra gången jag såg den föreföll den något mer komplicerad. Men det skedde efter min jul i Beijing.

Till en början ser jag inga uppenbara tecken på att vi befinner oss i en diktatur. Pass - och tullkontrollen på flygplatsen är noggrann men inte extrem. På bussen till hotellet får vi veta att det ligger ovanligt mycket snö på Beijings gator för tillfället (ett vant svenskt öga uppskattar täcket till ca två cm djupt), och gatorna är fulla av snöskottare. Även motorvägarna. Snön skyfflas och sopas bort från trottoarer och gator, ja, till och med från rabatter och gräsmattor. Snön skottas inte ihop i högar utan körs iväg med lastbilar till gud vet vart. Arbetet utförs av kanske tio gånger så många personer som jag föreställer mig skulle utföra samma insats i Sverige. Vi fnissar lite åt detta ”förakt” för naturen och den kinesiska arbetsmarknadspolitiken. Detta ”överskott” på arbetande människor återkommer ständigt under resans gång. I de gigantiska köpcentren står butiksbiträde vid butiksbiträde redo för att serva alla turisters minsta vink - eller för att ge intryck av överflöd? Samtliga hotell vi passerar har ett flertal ordningsvakter vid entrén, de flesta ständigt sysslolösa. I vår frukostmatsal patrullerar en ordningsvakt under hela frukosten, vilket ger mig ett obehag jag aldrig lyckas vänja mig av med under hela vistelsen. Ulf visar mig flera exemplar av samma kinesiska morgontidning med samma sida utriven. Ett CNN-reportage om den välbesökta juldagsmässan i en av Beijings katolska kyrkor går över i ett brus, som om någon brutit sändningen, för att återkomma i början på nästa mer acceptabla reportage. Censuren ger säkert många arbetstillfällen. Samtidigt kryllar Beijings gator och torg av hemlösa och tiggare. Jag har läst någonstans att Kinas arbetslöshet officiellt sett uppgår till 5 %. Bara efter några dagar inser jag det omöjliga i detta påstående.

Tiggarna är inte lika försynta som i Stockholm. En medelålders tandlös kvinna kommer fram till mig och Johan med utsträckt hand. ”Please” säger hon. ”No!” säger jag, hårt och brutalt och går snabbt vidare. Kanske för att förhindra tillstymmelse till dåligt samvete, kanske för att vi har bråttom. Kvinnan tar tag i Johans ärm och följer med honom i två kvarter innan han slutligen sticker åt henne en sedel. ”Du skulle ha slagit henne”, säger jag och Johan tittar på mig med en blick jag aldrig sett förut, och hoppas att jag aldrig förtjänar igen.

Jag minns plötsligt vad min mamma sa första gången vi åkte till Italien tillsammans och jag för första gången konfronterades med en tiggare. ”Ge aldrig något till en tiggare, uppmuntrar man dem slutar de aldrig, och förresten kan man ju inte ge till alla.” Jag var elva år gammal och kände att något var fel med min mors resonemang, men kunde inte definiera vad det var. (Två år senare stötte jag och mamma ihop med den första tiggande personen i Karlstad där jag är född och uppvuxen, var på mamma, chockad och upprörd, upprepar samma ståndpunkt men med tillägget att ”i Sverige behöver ingen tigga!” Då var jag i de tidiga tonåren, arg, brådmogen och så där barnsligt intellektuell med staplar av böcker på nattduksbordet, från Karl Marx till Umberto Eco, och kunde bättre sätta ord på mina tankar. Hennes uttalande ledde till många högljudda debatter vid middagsbordet där jag om och om igen föraktfullt kritiserade hennes blinda tro på folkhemmet. Men det är en annan historia.)

Jag får upprepade gånger tillfälle att minnas min mors ord och bittert inse att jag följde hennes strategi till punkt och pricka. En kväll, då jag och Johan är ute på en barrunda i Beijings skummare nöjeskvarter, gör Johan ”misstaget” att ge en slant till en tiggande kvinna och hennes fyra barn vilka häner sig fast i Johan tills han ger dem alla pengar. Ett av barnen, en liten pojke i tioårsåldern springer efter mig, och när jag ignorerar honom tar han tag i min hand. Jag är åter i Italien, elva år gammal, men den här gången är jag ensam. Jag skulle möta min mamma, eller kanske någon släkting, i centrala Florens och tog en genväg längs några skumma bakgator. Plötsligt kom tre pojkar i min ålder gående bakom mig. De var smutsiga och en av dem höll en bit kartong i handen. Jag visste omedelbart vad de var ute efter. Mamma hade berättat om barnligor som anföll turister i grupp. Ibland ”låtsades” de tigga, hängde sig fast i turistens armar och kläder och så plötsligt stack de en bit papp under näsan på dem och muddrade dem. Den gången i Florens reagerade jag så som jag blivit uppfostrad - jag vände mig om och blängde på pojkarna med min allra hotfullaste ”kommer-ni-hit-får-ni-en-snyting”-blick. Pojkarna var dock inte särskilt imponerade utan fortsatte förfölja mig. Mycket riktigt sprang de snart ifatt mig, en tog tag i mina armar medan den andra grep efter min ryggsäck. Jag lyckades vrida mig loss, gav en av killarna en rak höger på näsan och sprang därifrån. Så när en liten tioårig kinesisk pojke hänger sig fast vid min arm en kall vinternatt i Beijings skumma barkvarter gör jag samma sak igen. Jag ger honom en rungande örfil och fortsatte gå gatan fram medan hans mor skriker saker efter mig jag är glad att jag inte förstår.

Tidigare samma kväll hade vi besökt en av Beijings mer kända hak, Nashville. Ett halvbra coverband spelade, jag och Johan drack whiskey och kollade på simhopp på storbilds-TV. Våra bordsgrannar var en ung söt kinesiska och en medelålders vit man. Jag såg genast på Johans min att han tänkte samma sak som jag, men verkade mer illa berörd. Jag tänkte cyniskt att om hon är prostituerad och han är kund är detta den minst uppseendeväckande formen av affärsuppgörelse jag sett under mina resor och fastslog att jag skulle kunna sova gott även denna natt. Paret talade knappt med varandra på hela kvällen, men reste sig efter en stund. Mannen verkade illa berörd av de giftiga blickar Johan sände honom. ”Det värsta var”, sa Johan efteråt, ”att det blev som om jag inledde en flirt med tjejen. Gör det mig till en torsk?”

När jag kommer hem den kvällen tänkte jag på ett av mina befäl från lumpen. En natt satt han och jag i mässen och drack kaffe och han berättade om den utbildningsexpedition, på den tiden kallad långresa, han åkt med med sin kadettkull. De hade bland annat besökt Calcutta och mitt befäl sa att det var det värsta ställe han varit på. Han beskrev den kväljande doften av sopor, träck och lik. De självstympande tiggarna, de döda djuren som låg överallt på gator och i vattendrag där folk hämtade vatten och tvättade kläder. Men det värsta, enligt honom, var inte den misär man mötte. Det värsta var den person man blev. Han berättade att de hade umgåtts med några brittiska officerare som de till en början tyckte riktigt illa om på grund av deras rasistiska attityd. De hade den där klassiska imperialistiska synen på indier som lägre stående, lata varelser som borde vara tacksamma för allt britterna gjort för dem. Enligt de här britterna var våld och maktmissbruk det enda språk indierna förstod. Svenskarna såg med avsmak påhur de slog efter tiggare och skrek åt taxichaufförer, men umgicks likväl med dessa britter (kanske av representationsplikt, vad vet jag). Så en dag var mitt befäl och en av britterna ute och åkte cykeltaxi. Vart de var på väg vet jag inte, men det var nog någon typ av tillställning för till saken hör att de båda var uppklädda i vita uniformer. Två blonda unga kadetter i vita uniformer väcker lätt uppmärksamhet, så även i Calcutta. Plötsligt, mitt på en fullproppad gågata, blir taxiföraren fasthållen och ett flertal män försöker slita kadetterna ur vagnen. Britten reser sig omedelbart, pekar med hela handen och vrålar på bästa imperialistengelska åt ”pöbeln”. När detta inte hjälper tar han till nävarna. Mitt befäl finner ingen annan utväg en att göra likadant. Rädd för sitt liv slår han blint in i folkmassan. Detta lönar sig och slutligen kan kadetterna fortsätta - med blodstänk på sina vita uniformer. Jag märkte på mitt befäl hur upprörd han fortfarande var över sitt beteende, över den roll han föraktat men stigit in i då han inte såg någon annan lösning.

Det militära inslaget i Beijings stadsbild är stort. På Himmelska fridens torg patrullerar flertalet värnpliktiga. En grupp övar närstrid med batong och sköld utanför Nationalmuseet. Samtliga vaktposter är utrustade med brandsläckare. Vi inser varför när vi tidigt en morgon promenerar till torget för att se på flagghissningen som varje dag utförs med pompa och ståt. Gångtunnlarna under torget har inte hunnits städas ännu, och bär fortfarande spår i form av sotfläckar och rökdoft från de eldar Beijings hemlösa tänder på nätterna för att värma sig. Vi ställer oss i kö för att besöka Maos mausoleum. Först måste vi lämna kameror och väskor. Det tar tid och vi är stressade. Därefter ordnas vi och uppskattningsvis ett 50-tal andra besökare in i gruppkolonner om fyra täter. Jag och Johan hamnar i andra linjen, och jag är mycket tacksam att vi inte står först när en värnpliktig kvinna tar fram en megafon och ropar förhållningsorder till oss. Vi rättar in oss efter de som står längst fram och hoppas på det bästa. En vag känsla av obehag ruvar inom mig när vi långsamt och under övervakning av ett flertal militärer och vakter runt omkring oss, börjar gå in mot gården. När jag märker att killarna framför mig ler och skämtar med varandra och även med ett par av militärerna slappnar jag av något. Kvinnan med megafonen uppmanar oss plötsligt att stanna vid en linje och pekar mot en liten kur precis utanför mausoleet. En majoritet av besökarna ställer sig i kö till kuren och återvänder med blommor, nejlikor i olika färger. När alla återvänt till sina platser lotsar megafonkvinnan oss vidare upp för trapporna till den enorma byggnaden vars arkitektur mest kan beskrivas som en blandning mellan en össtysk statsbyggnad och ett romerskt tempel. Vi får åter stanna för att alla som vill ska få köpa ett program. Jag köper ett av en kvinnlig officer och hon ler varmt åt mig, vilket får ytterligare lite av spänningen att släppa. Så slussas vi in i mausoleet. Vi passerar en staty av Mao, dränkt i nejlikor, där de som köpt blommor får nedlägga dessa (”de återanvänder säkert blommorna”, säger Johan), därefter kommer vi till en korridor som gör en tvär sväng åt vänster och vips! där ligger Mao bakom en glasruta, vaktad av tiotalet vakter. ”Vad liten han var”, hinner jag tänka innan vi är ute på andra sidan och överfalls av försäljare som vill sälja byster och slipsnålar. Spänningen, den välregisserade guidningen, blommorna och andra besökares uppsluppna förväntningar övergår i förvåning över det abrupta slutet och jag kan inte låta bli att skratta.

Både jag och Johan äger en enorm fascination för militärhistoria och vi slukar alla museum och monument. Vid besöket på Militärmuseet är vi som två barn i en godisaffär. De flesta utställningarna saknar engelska översättningar men för oss räcker det med vapnen, uniformerna och statyerna. En utställning består av vaxdockor av bland annat Marx, Engels och så Mao förstås. En docka, föreställande en man med östasiatiskt utseende ikädd kostym av modernt snitt känner vi inte igen men den bär en skylt med engelsk text. ”A very succesful business man”.

Att pruta är något jag har svårt för. Varje marknad eller affär skänker mig samma ambivalenta känsla av att både vara snål och bli lurad. Jag betalar struntpriser för de varor jag köper, men inser att de jämförelsevis är överpriser när jag talar med några andra svenskar på hotellet. En man berättar stolt hur han prutat ner ett Gucci-skärp (säkert en piratkopia, men ändå) till 70 yuan (ungefär lika mycket som 70 kronor). Hans dotter som är ett par år yngre än mig berättar stolt på Falsterbo-skånska att hon lyckats köpa en Canada Goose-jacka för 250 spänn. 250 spänn. Jag undrar i mitt stilla sinne om hon inte hade kunnat betala det dubbla, det tredubbla, och ändå gjort ett kap. Mina överpriser ger mig plötsligt gott samvete istället för en molande känsla av att inte ha förstått några ”kulturella koder”.

Likväl förvandlas jag till Den Shoppande Västerlänningen redan nästa dag. Vi befinner oss på en klädmarknad och jag ska köpa julklappar. För varje stånd vi passerar ropar försäljare efter oss. Jag undviker ögonkontakt, tittar över deras huvuden (vilket i regel inte är fysiskt möjligt för en person i min längd i Sverige), ignorerar deras stapplande engelska. Ibland kommer försäljare fram till oss, tar tag i våra kläder för att få oss att besöka just deras stånd och vi måste knuffa oss fria. De gånger jag köper något lyckas jag pruta ner priserna till rena skämtet. Senare på dagen promenerar vi längs Beijings finare antikvitetsstråk. Jag är på jakt efter en kinesisk akvarell till min far, och vi går in i en ateljé. Där inne sitter ett par medelålders män och målar kaligrafi. De tittar upp mot oss, ler vänligt men fortsätter sedan att måla. Ateljén/butiken är tyst och doftar rent. Ett litet barn i tvåårsåldern kommer skrattande utspringande och lyfts upp av en av männen som hyschar på barnet som lydigt tystnar och blygt tittar på oss. En ung kvinna tittar ut från ett av ateljéns bakre rum, ler och hälsar men kommer inte fram för att försöka sälja något. Vi har gott om plats och utrymme att botanisera bland målningarna. Efter en stund hittar jag en målning jag är intresserad av och vinkar åt den unga flickan. Hon talar utmärkt engelska och ger mig ett prisförslag på målningen och berättar lite om konstnären. Hon tittar mig rakt i ögonen och verkar självsäker utan spår av den stereotypa ständigt leende osäkra kinesiskan vi tyvärr stött på ett flertal gånger tidigare. Jag köper målningen utan att pruta. Medan flickan slår in presenten småpratar vi lite. Hon frågar var vi kommer ifrån och vad vi tycker om Kina. När vi går ger hon oss ett visitkort och hälsar oss välkomna åter. Ute på gatan frågar Johan mig varför jag inte prutade. Till en början försöker jag förklara att det inte kändes som läge för det. Priset var ju inte så farligt och det här var ju en ”riktig” affär. Men jag inser snart att det bara är svepskäl. Mitt val att inte pruta var starkt relaterat till frågor om klass.

De kulturella krockarna är också starkt centrerade kring kön. När jag och Johan äter ute ger servitriserna oss talande blickar när jag betalar. Jag handlar frukt på en marknad och flickan jag köper av hänger bokstavligt talat påsen på Johans arm, fast det är jag som betalat. Vi besöker ett av Beijings mer fashionabla köpcentra och Johan hittar en jacka han vill prova. När han frågar ett manligt butiksbiträde efter provhytterna skrattar han, till synes generat å Johans vägnar och svarar: ”No no, it´s a ladies jacket”. Jackan är i stl XXL och Johan är ingen särskilt stor kille. Enligt mitt ögonmått passar den nog perfekt. Men även om Johan insisterar på att prova skakar mannen på huvudet och försöka förklara sig tydligare genom att peka på mig.
Mot slutet av vistelsen insjuknar jag i influensa. Johan får besöka Förbjudna staden på egen hand. Han köper ett par akvareller åt sin mamma i en liten butik och börjar småprata med killen bakom disken. Killen heter Hans, kommer ursprungligen från Mongoliet och studerar konst vid universitetet. När han får höra att jag ligger sjuk på hotellet tycker han att Johan borde köpa en present åt mig för att muntra upp mig. Han föreslår en sorts blomma, eller någon typ av träd, som blommar även på vintern. ”Som en stark kvinna” menar Hans. Johan kan inte låta bli att ta till ”trumfkortet” som han själv kallar det. ”Min flickvän är före detta yrkesofficer”, säger han. ”Hon gillar vapen, inte blommor.”

Dagen innan hemresan åker vi ut till en konstnärskoloni i Beijings rikare förorter. Här består bebyggelsen av nybyggda stora villor och många kvarter är bevakade av ordningsvakter. Vi köper porslin av en vänlig kvinnlig keramiker och dricker te på ett café intill. Jag bläddrar i några kinesiska modemagasin och fascineras över likheten med skandinaviska reklamannonser. De är välputsade och anspelar ofta tydligt på sex, men på ett subtilt sätt. Italienska eller franska modemagasin får ofta svenskar att kippa efter andan med övertydligt bildspråk och knappt könsmogna modeller. Jag minns att jag inte sett en enda porrtidning i de otaliga tidningsstånd vi passerat. Samtidigt finns ett otal filmer att beställa på hotellet. Av titlarna att döma är det enbart porr. De kinesiska modellernas utseenden ser ut som blandningar mellan östasiatiskt och europeiskt. De är ljusa i hyn och deras ögon har i regel västerländska ögonlock. Jag har sett flera kinesiska kvinnor med omplåstrade ögon. Färska från operationsbordet för att uppnå ett mer västerländskt utseende. ”De ser ut ungefär som du”, påpekar Johan och syftar till mitt samiska utseende. Jag minns gatubarnen på Kap Verde. Deras ogenerade stirrande och hur slutligen en av dem kommer fram och tar tag i min blonda fläta. ”Pretty”.

Mitt under vår resa sker Tsunami-katastrofen i Sydostasien. Inte förrän vi når Kastrup på vår hemresa fem dagar efter katastrofen inser vi hur hårt drabbat Sverige är. Men vi har anat. Reportage efter reportage har kablats ut i CNN och kinesisk TV under vår resa. Flera svenskar har intervjuats. De efterlyser familj och vänner, de beskriver sina upplevelser och känslor. De verkar berörda, ibland förkrossade, men alltid välartikulerade och samlade. De beskrivs som ”överlevare” och ”ögonvittnen”. Ibland snuddar reportagen vid lokalbefolkningen. De intervjuas aldrig. Ett reportage visar bilder av hysteriska, gråtande kvinnor som knäböjer vid sina döda barn. De beskrivs som ”offer”.

När vi kommer hem ser vi om Lost in Translation, och filmen har fått en ytterligare dimension. Den är fortfarande lysande i sin lågmäldhet och djupt störande i sina stereotyper, men där finns något mer. Bill Murray försöker klämma ihop sin långa kropp i en japansk dusch. Man skrattar lite åt hans uttrycksfulla cyniska miner, och känner samtidigt ett obehag. Murrays alienation uttrycks nämligen i frågor om ras. Han kan inte läsa några vägskyltar, han kan inte göra sig förstådd, han är alltid längst och vitast. Frågan är om skämtet är på västerlänningens bekostnad eller japanernas? Jag vet vad jag skulle svarat innan min resa till Beijing men nu är jag inte lika säker. I ”Maktens (o)lika förklädnader ” argumenterar Diana Mulinari, Irene Molina och Paulina de los Reyes för att begreppet ”etnicitet” döljer dolda maktstrukturer och rasism. Författarinnorna menar att användandet av begreppet ”ras” är ärligare och synliggör den rasialiserande praktik den faktiskt är kopplad till. För första gången känner jag, rent fysiskt, vad begreppet rasialisering innebär. Och jag kan på något sätt relatera till Bill Murrays tafatta defensiva skämt i Lost inTranslation. Under en veckas tid har jag nämligen upplevt känslan av total hjälplöshet av att inte kunna navigera mig med hjälp av vägskyltar eller att fråga om vägen, jag har funnit mig själv i situationer där jag bettett mig våldsamt mot barn och behandlat folk som utfört något slags arbete för mig som luft. Jag har känt mig lurad, uttittad, ibland föraktad, rädd - och samtidigt oändligt tacksam för att jag är född och uppvuxen i Sverige. Jag har känt mig som en vandrande plånbok eller en reklamannons för plastikkirurgi. All denna alienation är kopplad till kön, klass men framförallt till ras. Kanske är den största stereotypen i Lost in Translation Bill Murray själv.

lördag, februari 26, 2005

Biologismen - en svanesång?

Idag satt jag och bläddrade igenom några gamla DN jag inte haft tid att läsa på grund av tentaläsning och sociala plikter. Kanske jag borde ha låtit bli. Nu kunde jag dock inte undvika att läsa Germund Wesslows biologistiska debattartikel "Omöjlig kamp för att uppnå likformighet mellan könen". Wesslow utgår från att kvinnor och män är biologiskt olika, större "likformighet" inte är önskvärd (bara ordvalet...) och föreställningen om kvinnors missgynnade ställning är starkt överdriven.

Jag tycker biologismen på sätt och vis är väldigt intressant. Wesslow skriver bland annat att kvinnor som utsätts för onormalt höga halter av testosteron under fosterstadiet blir mer "manliga" i sitt beteende. Onormalt höga halter av testosteron? Syftar Hesslow till några specifika testpersoner, kvinnor som fått testosterondoser under sin graviditet, eller omfattar hans resonemang även andra kvinnor? För kvinnor som är sexuellt aktiva, temperamentsfulla och ointresserade av att skaffa barn är väl inte så ovanliga? Kvinnor som vill bli poliser eller piloter eller elektriker kan väl knappast härstamma från samma testgrupp av kvinnor, mammor som på något sätt haft "onormalt" mycket testosteron i kroppen. Och hur kan det komma sig att dessa "onormala" kvinnor skaffar barn över huvud taget? Enligt Wesslow borde väl sådana "onormala" kvinnor inte vara intresserade av barnafödande över huvud taget.

Att större jämställdhet inte är önskvärd förstår jag att Wesslow tycker. Hans forskningsområde är troligen (förhoppningsvis)ytterst hotat. Det är intressant att Wesslow förklarar olika strukturer, som till exempel att män generellt sett har högre lön än kvinnor, som starkt missvisande, men tar andra för givet - som att män har sämre betyg och sällan läser vidare på högskola/universitet. Ännu intressantare är att han inte tycks se några som helst märkliga samband mellan dessa. Germund Wesslow, hur kommer det sig egentligen att män generellt sett både har sämre betyg och högre lön?

Angående Wesslows tredje tes, att "föreställningen" om en könsmaktordning skulle vara starkt överdriven orkar jag faktiskt inte ens kommentera, utan hänvisar vänligt men bestämt till länkarna längst ner på sidan. Om du frågar mig så är inte dumförklarandet av biologismen första prioritet. Det klarar den så bra själv (Wesslow är ett utmärkt exempel eftersom hans artikel i stort sett bara är ett uppräknande av plattityder utan någon som helst hänvisning). Det viktigaste är att se vilka konsekvenser biologismen får.

Ett spännande knep man kan ta till då man dekonstruerar biologism är att byta ut kön mot etnicitet. Byt ut "man" mot "vit" och "kvinna" mot "svart" och lägg märke till hur retoriken ter sig. Hade en debattartikel som förespråkat olika "rasers" olikheter gått lika obemärkt förbi? Hade den över huvud taget blivit publicerad? För 60 år sedan var det fullkomligt accepterat att diskutera människors olika förutsättningar med hänvisning till ras. Idag är det tabu. Varför är väl egentligen ganska självklart. Politik, vetenskap, allmänt kulturellt klimat som gynnar segregation, diskriminering och en allmän begränsning av människors val och möjligheter, baserad på starka generaliseringar och en maktordningsskapande "vetenskap" som positionerar sig som objektiv är inte förenligt med en modern demokrati. Så varför gäller detta inte såväl kön som etnicitet? Varför är det fortfarande tillåtet att i vetenskapens namn begränsa och kategorisera människor på det här viset? Förhoppningsvis är det bara en svanesång.

För säkerhets skull, här finns några tankeställare från Statens Offentliga Utredningar.
http://www.regeringen.se/sb/d/465/a/2472

För feministisk vetenskapskritik rekommenderas Donna Haraway och Kerstin Sandell.